Persona (1966)

“I didn’t have young, handsome men for admirers. I had unhappy creatures from loony bins. Crackpots who whispered they’d pray for me, who sent me long poems about God, about reincarnation. These chosen few with the mark on their foreheads have always been drawn to me and I to them.”

"I have been a child, a girl, a party doll, a mistress, a wife, a mother, a professional woman, a virgin and a grandmother. I have been a woman for more than fifty years and yet I have never been able to discover precisely what it is I am, how real I am. I ask myself - perhaps my femaleness is just a human disease."

-Mai Zetterling

Mai started her career as an actress in Bergman's films ('The Torment' and 'Music in the Darkness'. The latter is my favorite Bergman film before 1950s). Later she abandoned acting and became a director. The only film directed by her I watched is 'Älskande Par' (which was translated into 相敬如宾 in Chinese...) I feel that she was somewhat influenced by Bergman, perhaps because the cast was almost the same as 'Secrets of Women' (1952) or because there were also many flashbacks...

(I updated this blog too frequently recently as I am kind of encouraged by the Swedish exam...But I will slow it down to at most once a week...)

Quote

YouTube - Alskande par 1/12
              

Quote

YouTube - Amanda Berneblad - Ja visst gör det ont när knoppar brister
  

Spring comes to Stockholm in one night, which makes me think of this poem by Karin Boye. I was so surprised that our math teacher's father was once married to her...This is a small city anyhow.

Quote

YouTube - Karin Boye - Ja visst gör det ont (med Karin själv)
       

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.